Gården i Leksand kom att bli ett sommarviste främst för Hilda Munthe och hennes två söner.

 Ända från början levde hon och maken åtskilda stora delar av året; det var ett arrangemang de kommit överens om redan innan de gifte sig.

Omkring 1919 separerade paret i praktiken helt, även om det aldrig kom till någon formell skilsmässa.

Sönerna levde kvar hos modern och Axel Munthe besökte därefter Stengården bara vid ett fåtal tillfällen.

Större delen av året bodde Hilda och pojkarna i England men de återvände varje sommar till Leksand. Bara de två världskrigen hindrade dem från att resa till Sverige.

Av alla sina hus var det Stengården Hilda Munthe älskade allra mest, brukade sonen Malcolm senare berätta. Somrarna i Leksand sjöd av kreativitet och konstnärlig verksamhet.

Redan som fem-sexåringar gav pojkarna dockteaterföreställningar. Omkring tvåhundra marionettdockor med tillhörande scen och kulisser finns bevarade, det mesta tillverkat av Hilda och sönerna själva. När bröderna blev äldre fick de även gå lös med färg och pensel på väggar, dörrar och kakelugnar i huset. Trädgårdarna tog form en efter en…

Hilda Munthe levde för sina söner och de dyrkade henne tillbaka – ”slöt upp kring henne som pager kring en drottning”, som Olof Lagercrantz skriver i sin självbiografi Min första krets. Han lärde känna de två bröderna när han en sommar i början av 30-talet vistades på pensionat Korstäppan i Leksand.

Till familjens bekantskapskrets hörde även kända kulturpersonligheter som Anders och Emma Zorn, Carl och Karin Larsson, Erik Axel och Gerda Karlfeldt och Ottilia Adelborg.

För större delen av lokalbefolkningen förblev dock Stengården en sluten och främmande värld.